Älskar hösten. Färsk potatis. Färsk morot. Nyskördade purjolökar. Saftiga tomater. osv. osv. Älskar att inte behöva traska till affären utan bara tillaga mat utav det som finns här hemma. Idag till exempel, tillagades middagen på jävre-potatis och morot samt pappas egenfångade fisk. Till det serverades en vitlökscreme fraiche med persilja (ber om ursäkt, men soppor gör sig sällan bra på bild). Samt nybakt bröd.



  

I våras råkades min cykel (för första gången på 3år) få punka. Till min förskräckelse tog det också flera dagar (kändes som veckor) att laga. Detta pga min okunnighet och icke försiktighet. Nu. Ett halvår senare är det dags igen. Imorse när jag kom till förrådet och skulle plocka ut den, stod den där och bara flinade åt mig. Min cykel, det är nog den ägodel jag flitigast använder här i umeå. Den är med mig sommar som vinter. Den kan till och med ge mig glädje och choklad när den fått stå någon annan till tjänst. Nä, är väl bara att ta tag i det.. 

 

En fantastisk helg.

Fredagstacos och bowling med Sara och Ove. Vitchokladssås och fruktsallad på det.

 

Jobb på secondhanden på lördag och nyöppning av butiken. 60-70 personer i kö innan portarna öppnats och sedan rusade de bara in. Till min besvikelse var lampan jag spanat in det första som försvann. Sedan rullade det på. Vid stängning var både kropp och knopp tungt. Lördagskvällen avslutades dock på bästa sätt. Mat och spel hos några goa vänner.  

 

 

Har fått tillbringa såå mycket tid med denna kille de senaste dagarna att det slår vårt rekord i att vara med varandra i sträck, sedan vi började träffas och blev tillsammans. Att vara med varandra i 10 dagar kanske inte är något problem om man annars skulle bo i samma stad. Men nu gör vi ju inte det, inte än i alla fall. Lycklig, det är vad jag är.


  

Från mig till mig själv. En resa till Rom. I början på december bär det av. Strosa runt och kolla på en massa sevärdheter, äta god mat och kanske lite shopping. Blir nog inga problem att fylla dessa få dagar med aktiviteter. Särskilt inte i en stad som Rom. Som jag längtar! 

Spenderade några dagar hemma i norrbotten förra veckan. Och mellan spikrensning, sjukhusbesök, kalas och besök hos frissan hann jag använda kameran lite. Det har inte hänt ofta den senaste tiden. Men lika befriande varje gång. Avslappnande. Skulle vilja att jag tog mig tid att fota oftare. Som terapi.



 

Åh snart är det inte vi längre. På lördag drar hon vidare. Camilla alltså. Till en stad i sydväst. Som vi kommer sakna henne. Kollektivet kommer inte vara desamma. Vi tröstar oss med att vi kan ju alltid hälsa på varandra. Och igår föreviga vi oss med en fotosession.