"En gång när jag var liten sade en äldre dam till mig:

”Kärlek, det kommer en dag. Du blir drabbad och det är det bästa du vet. Det känns som om du kan flyga. Dina dagar blir ljusa och solen skiner fast det är moln på himlen. Det finns inte ett enda problem som kan stoppa dig, utan plogen som ligger framför dina fötter röjer undan dem. Glädje, ja det är det som fyller din vardag.”

 

Jag visste inte riktigt vad damen menade med kärlek, jag visste inte riktigt vad kärlek innebar. Men mina tankar flög iväg och det jag kände var att kärlek det var något jag ville ha. Kärlek, verkade göra människan lycklig. Jag hade alltid drömt om att ha vingar, kunna flyga iväg och lämna allt på jorden en stund. Kunna se mitt liv från en plats ovan molen. Mina vänner var fåglarna som satt på björken och sjöng så vackert på våren, svanarna som flög sådär ståtligt högt upp i skyn och alla änglar som jag hade hört talas om i kyrkan. Det trodde jag var kärlek.    

 

”Men så en dag tar kärleken slut, du vet att den inte är besvarad. Sådana mörka moln dyker upp på himlen, skymmer solen och du känner en regndroppe mot din kind. Din kropp känns så tung att den inte går att röra på eller så är det ditt hjärta som blivit till en sten. Dina tankar bara snurrar runt och du vet inte vad du ska göra. Tårar fyller dina ögon som fort svämmar över. Det känns som att du har svalt kärleken och den fastnat i halsen för andningen fungerar inte som den ska.”

 

Vad menade damen? Hur kan något som damen förklarar vara bra, lyckligt och underbart så snabbt bli till ett stort svart moln som sänker sig ner över en? Vad menade damen egentligen med det där om att jag kunde flyga, när jag sen inte ens kan röra på mig för min kropp känns som en sten?
Men snart började jag förstå vad damen menade med kärlek. Att kärlek i alla fall inte bara var något bra, att det lika fort som det kom kunde förstöras och bli till tårar istället för glädje. Nu längre visste jag inte om kärlek var det jag ville ha. Varför ska jag riskera att mina vingar som jag en dag fått ska en dag försvinna och istället kommer jag inte att kunna röra på mig.

 

Kärlek blev något som jag höll på sidan, jag kände en rädsla för kärleken. Det var en sak jag egentligen allra helst ville ha men rädslan för att mitt hjärta skulle brista då den försvann kunde jag inte stå ut med.

 

Men så en dag när jag blev äldre började jag känna den känsla som damen berättat om. Den känslan som dyker upp då kärleken kommer. Nu började hennes meningar återigen synas i mitt huvud och jag blev rädd. Men det var precis så här jag hade drömt. Jag var verkligen lätt som en fjäder och mina problem försvann som damen förklarat. Solen lyste om dagen och på nätterna kunde man se stjärnorna på himlen. Jag trodde att de hade ett hemligt budskap till mig. Men jag kunde inte tyda dem. Jag levde i drömmen och det var mycket bättre än vad damen hade berättat om. Det kändes som att den känsla som jag hade aldrig kunde försvinna. Att fåglarna alltid skulle sjunga för mig och att solen aldrig skulle gå bakom ett moln.

 

Men så blev det inte. Damen hade rätt och nu när jag ligger här instängd i mitt dunkla, mörka rum så känner jag ett hat till mig själv. Varför kunde jag inte lyssna på damen? Om jag hade gjort det så skulle jag aldrig ha fällt alla dessa miljontals tårar som gjort min kudde våt."

Denna text skrev jag för ungefär ett år sedan. Fast jag inte varit kär på sistone så känns det som om jag fortfarande ligger kvar på samma ställe som då...