Tre år. Snart tre och ett halvt. Umeå har för mig blivit mitt hem. Det tog ett tag men det var inte alls svårt att förälska sig i staden. Nu kanske det är den sista tid jag har kvar här. Alla vänner jag träffat. Allt jag har engagerat mig i. Alla fina utflyktsmål. Studentlivet. Ja det finns saker jag lämnar kvar. Annat som jag föralltid kommer ha med mig! Denna hösten är och kommer fortsätta vara fylld med känslor. Känslor av alla möjliga slag..

Det har alltid varit min favoritblomma. Smal och bräckling stjälk men ändå så stark. Kraftiga hjärtformade blad i kluster eller ensamma. De ljusa gröna färgerna som möter de mörkare partierna. "Hjärtan på tråd", så fint som den heter.    

Från samma rot växer de fram. En eller flera stjälkar. Fulla med hjärtan. Så är det i mitt liv också. Ifrån mina rötter växer flera stjälkar som fyllts och fortfarande fylls med hjärtan. Hjärtan som för mig är min familj och släkt. Blomman växer och fylls med hjärtan i alla storlekar och nyanser.
Man kan inte annat än älska den.

  

Jag har förståelse för det svåra i professionen. Symtom som kan förstås som ett problem men vara orsaken av något annat. Jag har också förståelse för att felbedömningar kan göras. Men i sådana fall bör inte patienten stå för misstaget. Det ska läkaren eller den bedömande sjuksköterskan göra. Men hur jag än vänder och vrider på det så är det patienten som hur som helst kommer att få lida. En felbedömning skadar/påverkar (i de mindre fallen) inte läkaren. Problematiken, symtomen och sjukdomen får patienten fortsätta dras med.

 

Jag som patient ställer mig under sjuksköterskornas och läkarnas makt. En makt som består av kunskap jag själv inte besitter. Efter sjuksköterskors ordinationer följer jag som vårdtagare dess rekomendationer. I hopp om att göra det rätta. I hopp om att bli av med min problematik. Efter den ordinerade kuren besöks en (ny) sjuksköterska som avfärdar den tagna kuren. Detta som om jag vore dum i huvudet som ens kom på tanken att följa den tidigare sjuksköterskans rekommendationer. Jag känner mig inte sedd. Inte heller tagen på allvar. Ett nytt besök på apoteket. Ytterligare några hundralappar fattigare. Och ett nytt hopp om en lösning. Jag känner mig liten.

 

Passar på att ta vara på de fina höstdagarna ute i naturen. I lördags blev det kajakpaddling längst umeälven. Trots att min erfarenhet är lika med noll gick det som på räls. Enligt mig själv. Om paddeltagen var godkända måste dock någon annan bedöma. I med- och motvind tog vi oss i alla falll fram och tillbaka. Sjukt härligt men jobbigt.

Putter. Driver. Och utkast. Några nya termer som jag lärde mig då jag i söndags för första gången provade discgolf. Kombinationen av fint väder, härliga människor och ett skönt speltempo gjorde nog att jag fick mersmak för den där sporten. Vann gjorde jag inte..

Imorgon börjar absolut sista terminen på socionomprogrammet. Sjukt taggad. Har redan hunnit vara i Umeå en vecka och har då laddat upp med att umgås med härliga människor, pysslat på här hemma och vistats i naturen.

 

 

För en vecka sedan satt vi på tåget. Påväg söderut. Alltså från Abisko mot Luleå. Vi hade då precis avslutat sommarens fjällvandring. Strålande sol. Enorma berg och dalar. Insikt om vilket vackert land vi lever i. Ett fantastisk trevligt sällskap. Ömma fötter och ryggar. Men det blir ju inte bara som man tänkt sig. Stormiga dagar med duggregn. Förvirring i dimman på 1228 möh. Och nakna män i bastun.