Igår gick "flyttlasset". Bilen var full av saker och människor. Efter ett antal vändor upp och ner i trappen, god sockerkaka och storhandling på Ica for flytthjälpen hem. Det kliade i fingrarna och hela kvällen fylldes garderoberna och gamla saker byttes ut mot nya. Idag har jag insett att jag ändå trots allt är glad att jag inte bott här i sommar. Mätaren har stått på 39,9 grader och mina icke så funktionsdugliga persienner kan inte skydda solljuset från att leta sig in...

Plockat ihop tältet och ryggsäcken som hängt på tork, återställt lånade saker och satt ihop det putsade stormköket. Sommaren är slut för denna gång och omän skolan här hemma börjar imorgon så har jag två lediga veckor kvar. De ska jag spendera med att förbereda mig inför hösten och mitt eget. Plocka bär och koka saft, köpa tyg och tavlor. Packa ihop det som är mitt och putsa upp skorna till skolan. Det känns surt och sorgligt men på samma gång nytt och uppfriskande. Tänk att man kan längta efter vardagen, rutinerna och den bestämda träningen.

Hemma efter en underbar vecka i fjällen. Ville inte fara hem och längtar redan tillbaka. Underbar natur, fina människor och en fantastisk upplevelse. Vem följer nästa sommar?

Kvar är det en dag och några timmar. Efter några månader och veckor. Det har alltid varit en dröm att bestiga berg. I mellanstadiet stod Mount Everst högst upp på listan. Men den placeringen har den tappat med åren. Den har liksom till och med hamnat utanför. Men att får göra den här resan har alltid funnits kvar. Men som med mycket annat ligger mina förväntningar och tankar högt. Bra väder. Skratt. Mysiga solnedgångar. Fin natur. Frisk luft. En härlig känsla längst upp på toppen.

Frågan är om man ska hålla kvar vid dessa tankar? Ska allt man drömmer om få fortsätta vara en dröm? Vad händer när jag sätter den till verkligheten? Skavsår. Spänningar i axlarna. Regn, regn och regn. Kallt om fötterna i sovsäcken. Ska man fundera över drömmens baksida också eller ska man låta det vara en baksida tills annat är bevisat?