Började fundera på hur det är när man dör. Vad som händer, vars man hamnar, hur man ser ut och vad man gör.

Om vi antar att man kommer till himlen när man dör, som verkar vara det bästa stället, så behöver man ju inte alls oroa sig. Men kommer man då dit som den man är då man dör eller kommer man dit och visar sin allra vackraste sida? Jag har lite svårt att de som dör som gammlingar (ganska många alltså) skuttar omkring där i himlen skalliga och tandlösa. Eller den som har hängt sig, kommer den dit blå och äcklig med tungan dinglande utanför munnen. Den som dött i strid och tappat sitt ena ben, kommer den i all evighet stappla omkring i himlen med bara ett ben?

Självklart kan ingen svara på det men det är lite roligt att tänka tanken. Om vi då säger att jag som sjuttiåring dör och vill leta reda på min farfar i himlen som dog för några år sedan. Tänk då om han ser ut som han gjorde då han var sjutton, han glider runt där som en riktig snygging (nog för han var jätte söt som gammal), då kommer jag ju aldrig att hitta han.

Men om vi då ist antar att man kommer till helvetet. Kommer man då dit med sin sämsta sida? Man hamnar där som den person jag kanske var då jag mobbade någon, retades eller något liknande (kanske möjligen något värre brott). Man får helt enkelt sona sina brott genom att plågas i all evighet.

Men om någon då skulle vilja träffa sin gamla faster som dog för flera år sedan och inte hittar igen henne pga att hon har plågats så mycket att hon ser ut som den som var med i ett krig och hamnade mitt i en mina och exploderade. Man har ju ingen aning. Eller tänkt om en brandman skulle hamna i helvetet för att han inte ides rädda den stackars lilla flickan som satt kvar i det övertända huset. Han skulle ju kunna släcka helvetets eldar, eller?