Varför måste allt vara såhär för? Från att det kändes så bra till något som man aldrig skulle vilja känna? Känns som om jag ligger på en stor väg och har blivit överkörd, bilarna bara fortsätter att köra och ingen hjälper mig upp så att jag kan gå vidare. Nej, tiden står inte stilla för det, livet fortsätter fast man ligger där nertryckt och mosad. Men inte hjälper det att tycka synd om sig själv och det försöker jag inte göra heller. Det är ju då inte mer synd om mig än om någon annan.
Men vad ska man göra då för att känna att det är en fröjd att leva? Jag vill det att det hända nåt oväntat, nåt helt crazy liksom (det är ju sommar) jag vill inte bara ligga där på vägen där ingenting förändras annat än att det kanske är en annan bil som kör över mig. Nä allvarligt, nu måste jag ta mig i kragen och inte låta fler köra över mig. Jag har lika rätt som dom att leva här!

Det sägs att man trillar in på ett bananskal, men för att komma rätt i livet så måste man äta sjuhelsikes många bananer isf.

---

Idag på hade Niklas Wikström föreläsning för oss. Och om du aldirg hört han prata så tycker jag att det är ett måste. Han är kung. Efter det kan jag säga att jag var ganska stel i mitt ansikte av alla roligheter! Hans bok iaf...
"Entrepenörskap, Toapapper & Struntsnack - en pigmentbefriad pitebos funderingar!"