Det var för precis  för ett år sedan, söndag den 13:e januari. Jag, Jakob, Johan och Jenny for ut med skoter. Det hade precis kommit lite ny snö, inte speciellt mycket. Precis så där att man blir sugen på att fara ut. Vi körde lite i byn men tänkte ta oss en lite längre sväng. Jag åkte med jappe och jenny åkte med johan. Vi körde efter vägen i diket. Ett perfekt ställe där man kan köra lite snabbare och slippa stenar och stubbar. Vi hade hunnit en ganska lång bit när vi kommer till en bro där vi måste upp ur diket och köra på vägen. Efter bron tar jag och jakob en sida av vägen och jenny och johan den andra. Vi hinner bara köra ner i diket så kommer en liten skogsväg som vi måste över. Tänk att en sån liten grej kan betyda så mycket. Det var oerhört tur att den låg där för annars hade vi nog fått upp skotern i en högre fart. För där strax på andra sidan den lille skogsvägen ligger 3-4 timmerstockar, som vi inte hade uppfattat. Jakob hinner precis lägga märket till dem för att hinna svänga lite. Men det var försent för att hinna svänga nog mycket. Vi är uppe i en fart på kanske 50km/h och skotern slungar oss i sidan över dessa stockar. Just i den stunden hinner man inte tänka mycket. Jag slår i skallen i en stock och jag kan bara tacka hjälmen för att den satt där den skulle. Jag hinner precis känna efter så att jag inte har ont någon stans när jag hör hur jakob skriker. Jag får panik för jag sitter fast med ena benet mellan skotern och en stock. Med all kraft som jag har knuffar jag bort skotern och skyndar fram till Jakob.

På kvällen har jag hunnit varit och kollat min rygg och nacke. Det var ingen fara, en lätt hjärnskakning högst. Jakob däremot har fått ta ambulansen till Sunderbyn med en spricka i en kota, brutna revben, skadad lunga och ett blåmärke på levern.

Oftast pratar man om olycksdagen fredag den 13:e min olycksdag var söndag den 13:e...