Imorse när jag skulle ta mig lite frukost så kikade jag ut genom köksfönstret. Där, bredvid garaget, som en liten klump, ligger en ren. Första tanken var ju att den var död, men en död ren på gården är ju lite konstigt. Hur som helst så gick jag och hämtade kamera, hoppade i foppa-tofflorna och gick ut. Jag ser direkt att den här renen är inte alls död. Den vrider sitt lilla huvud med de små pinnarna till horn, mot mig. Jag går sakta och försikigt framåt för att inte skrämma den. Det måste ha varit den sötaste ren jag någonsin sett. För det mesta så tycker jag bara att renar är ett av de trögaste och jobbigaste djuren som finns, de är alltid på vägarna och flyttar sig inte när man kommer och kör. Hur som helst så kommer jag mig ganska nära. Jag ser hur det börjar rycka i den och hipps vipps hoppar den upp på benen. Den är inte stor, jag skulle gissa att det var en ganska ung ren. Jag går lite närmare men då börjar renen sakta men säkert att röra sig över på grannarnas gård. En liten lättnad släpper för jag är lite, ja bara lite, rädd för renar. Man vet aldrig, de kanske får för sig att attackera. Men jag tror den här renen måste ha tappat bort sina kompisar, för renar är väl flockdjur?