Som ni kanske vet slutade jag med fotbollen i somras och har fått höra både positiva och negativa saker om mitt avhopp. Jag kan förstå de som tycker det var oansvarligt och att jag "förstör" för hela laget. Men fortfarande efter mer än ett halvår sitter jag och funderar mycket på det här. Men ju mer jag funderar så vet jag att det var det bästa jag kunde ha gjort. Jag hoppas att ni som tyckte jag gjorde fel läser detta och får en lite bredare syn, från mitt perspektiv, och kanske kan förstå.

 

Efter några år, då jag spelat som utespelare sedan liten, upptäckte jag att jag trivdes mycket bättre som målvakt. Det gick riktigt bra på min nya position och jag fick mycket uppmuntran och feedback. Det kändes som att jag hittat rätt. Tiden gick, nya tränare och en del nya lagkamrater kom och for. Vi hamnade högre och högre i olika divisioner och med det följde helt nya förutsättningar och förväntningar, krav och måsten. Jag kände mig tvungen att prestera mitt absolut bästa och nu i efterhand när jag tittar tillbaka på den tiden som varit så inser jag hur höga krav jag egentligen hade på mig själv. Allt handlade om mina prestationer och jag tillät inte mig själv att vara okej utan det skulle i stort sett vara perfekt. Och med tanke på att en målvakt sitter i ett väldigt utsatt läge då det syns nästan vart enda misstag den gör så var detta inte lätt.

I slutet blev träningarna en tävling i sig och matcherna ett outhärdligt helvete. Då man inte tillåter sig själv att begå några misstag är det lätt att bryta ner sig själv. Men kraven kom inte bara från mig själv utan också från tränarna. Om man inte var nog duktig fick man spela i de lägre divisionerna och detta kunde jag inte se mig själv göra. När till och med tankarna på att fara på en träning eller en match fick mig att må dåligt och det var rent av en plåga så började jag inse att så här kan det inte fortsätta. Man ska ju inte tvinga sig själv att göra något som inte känns bra.

Jag bestämde mig för att sluta trots att det var mitt i fotbollssäsongen. Men jag vet att jag gjorde det bästa fastän tränare och lagkamrater kritiserade mitt beslut. Jag har bestämt mig för att inte ta åt mig av anklagelser då andra inte vet hur jag kände och inte kan förstå hur det skulle ha påverkat min syn på sporten och på mig själv i framtiden.

Trots att jag ofta längtar tillbaka så får jag ont i magen bara av att tänka på hur plågsamt det var för mig den sista tiden. Jag skulle absolut kunna tänka mig att spela fotboll igen men då ska det vara på mina villkor, ingen annans, och utan press eller tvång.