Kvar är det en dag och några timmar. Efter några månader och veckor. Det har alltid varit en dröm att bestiga berg. I mellanstadiet stod Mount Everst högst upp på listan. Men den placeringen har den tappat med åren. Den har liksom till och med hamnat utanför. Men att får göra den här resan har alltid funnits kvar. Men som med mycket annat ligger mina förväntningar och tankar högt. Bra väder. Skratt. Mysiga solnedgångar. Fin natur. Frisk luft. En härlig känsla längst upp på toppen.

Frågan är om man ska hålla kvar vid dessa tankar? Ska allt man drömmer om få fortsätta vara en dröm? Vad händer när jag sätter den till verkligheten? Skavsår. Spänningar i axlarna. Regn, regn och regn. Kallt om fötterna i sovsäcken. Ska man fundera över drömmens baksida också eller ska man låta det vara en baksida tills annat är bevisat?