Vem skulle kunna tro det när jag i princip aldrig åker bil eller buss i Umeå stad. Här tar jag mig fram som lyxigast på cykel, vilket förståss man också kan krocka med, men nu under vintertiden har mina ben fått tagit mig dit jag ska.
Hur som haver så bad Ida och Anna att jag skulle skjutsa dem till flygplatsen då de har gått klart skolan (för alltid!) och skulle fira detta med några vänner i Barcelona. Vilken resa jag inte alls är avundsjuk på. De ska bara äta god mat, mysa och se på fotboll i ett land med +10 grader.
Bilen är en liten, gullig golf som jag knappt får in mina långa ben i och speglarna går inte att vrida då det förmodligen inte är meningen att man ska vara längre än max 170 cm i förarsätet. Vi sitter och pratar medan min hjärna går på högvarv då jag samtidigt som jag ska undvika att sladda runt i svängarna, hitta rätt växel och undvika de passerande bilarna. Ett gott tecken på att jag inte kört bil på ett bra tag, eller att Umeå är en stad jag inte känner till och dessutom sitter jag i en bil som jag inte riktigt har kläm på.
På en raksträcka med lite uppförsbacke kommer vi körandes och jag ser hur en bil tänker svänga ut från en bensinmack men reflekterar inte mer på det då jag har företräde, jag är på huvudled och han kommer från vänster. Men just som det är börjar han köra och han kan inte ha uppfattat mig (den lilla vita bilen gömmer sig bra i detta vita fina vinterlandskap). Foten ligger så hårt på bromsen men inget händer, hjulen rullar som dom ska, eller så inte. Jag väjjer mot diket och den andra bilen hinner precis stanna då jag är nära att ta plogkarmen. Men som tur är hittar jag ettan och bilen har bromsat in så pass mycket att jag sakta men säkert glider mitt mellan den andra bilen och plogkarmen. Efter detta var jag glad över Idas bil och inte alls arg på det lilla utrymmet som jag hamnat i.   

Oj vem skulle kunna tro att min blogg kunde fyllas med så här mycket text?! Jaja läs eller gör det inte. Jag lever.