Just det här med föreställningen om vad som är kvinnligt och manligt gör mig upprörd. Varför kan inte kvinnan byta däck på bilen eller skruva ihop lampskärmen med lamsladden? Vem säger att hon inte kan fixa diskmaskinen eller skruva upp en hylla? Mans görat. Det som är det typiskt manliga. Vem säger att det ska vara så? Är det så?

Som barn har jag haft äran och välsignelsen att ha en pappa som kan allt. Ja, han kan faktiskt allting. Precis som Lotta på Bråkmakargatan så fint uttryckte det. Utan att behöva oroa mig eller knappt ens fråga är kaninburen byggd och lekstugan på plats. Min pappa var stor och stark. Precis som de allra flesta barn skulle beskriva sin pappa. Men i och med min stigande ålder inser jag mer och mer att jag är mer beroende av andra än vad jag kanske tidigare förstått. Vem skulle annars fixa punkan på cykeln eller ordna upp de tekniska problem som helt utan anledning återkommer? 

Vart vill jag nu komma med detta då? Jo, men utan att lägga skulden på något eller någon har jag nog skonats från att utföra vissa praktiska aktiviteter under uppväxten. De föreställningar som vi har kring kvinnligt och manligt bekräftas och/eller förstärks. Inte något jag känner mig stolt över precis. Mitt mål är att dessa föreställningarna ska krossas. Och utan att lägga allt för stor vikt vid att jag är tjej, så har jag nu kopplat ihop strömkaplar, ni vet pluspoler och minuspoler, jag har rustat upp cykeln inför vintern, målat väggar och skruvat upp hyllor. Kvinnor kan! Nu återstår bara däckbyte på bilen och spika ihop en sänggavel. Kanske något mer också då förstås.