Jag har förståelse för det svåra i professionen. Symtom som kan förstås som ett problem men vara orsaken av något annat. Jag har också förståelse för att felbedömningar kan göras. Men i sådana fall bör inte patienten stå för misstaget. Det ska läkaren eller den bedömande sjuksköterskan göra. Men hur jag än vänder och vrider på det så är det patienten som hur som helst kommer att få lida. En felbedömning skadar/påverkar (i de mindre fallen) inte läkaren. Problematiken, symtomen och sjukdomen får patienten fortsätta dras med.

 

Jag som patient ställer mig under sjuksköterskornas och läkarnas makt. En makt som består av kunskap jag själv inte besitter. Efter sjuksköterskors ordinationer följer jag som vårdtagare dess rekomendationer. I hopp om att göra det rätta. I hopp om att bli av med min problematik. Efter den ordinerade kuren besöks en (ny) sjuksköterska som avfärdar den tagna kuren. Detta som om jag vore dum i huvudet som ens kom på tanken att följa den tidigare sjuksköterskans rekommendationer. Jag känner mig inte sedd. Inte heller tagen på allvar. Ett nytt besök på apoteket. Ytterligare några hundralappar fattigare. Och ett nytt hopp om en lösning. Jag känner mig liten.