Bara tre oavklarade examinationer. Närmare än så här har jag aldrig varit. 

Spenderar några dagar i Luleå. Finare pluggplats får man leta efter. Sitter på tredje våningen i Kulturens hus. Har utsikt över luleälven med solnedgången som speglar sig på den tunna is som hunnit lägga sig. Himlen är röd och lila. I öronen strömmar musik från Bo kaspers orkester. Inte konstigt att det finns energi till att skriva.

  

För snart en vecka sedan anordnade ett härligt gäng från klassen en sittning. Tvårätters middag, tävlingar och dans. Detta under temat "rock/rockabilly". Mina förberedelser inför kvällen var inte stora men efter ett besök på en secondhandbutik hade jag tröja och örhängen. Underdelen lånade jag av min syster i form av en utsväng kjol och frisyren började jag kämpa med någon timma innan start. Resultatet blev lyckat. Både av utstyrseln och kvällen. Efter att sittningsgruppen räknat ihop poängen och utsett mig och A till vinnare av danstävlingen drog mitt lag hem hela vinsten. Ni förstår, detta satte några extra plus på kvällens slutresultat. Supertrevligt!

 

Länge har vi pratat om att gå till den där pysselbutiken. Så igår blev det av. Ett lättsamt pyssel och med härlig musik i bakgrunden har du fått dig den perfekta höstkvällen. Det blev att dekorera tändsticksaskar för att sedan stoppa den tillsammans med ljus i en egentillverkad gå-bort-påse.

 

På några få månader kommar jag att ha lämnat studentlivet. Det känns skönt. Men också vemodigt. Lärande och studier har varit min vardag sedan 16 år tillbaka. Nu ska jag ut i arbetslivet. Förhoppningsvis hjälpa människor på ett eller annat sätt. Ha en arbetsgivare och arbetskamrater. Och tjäna lite pengar. Är det nu jag blir vuxen på riktigt?  

Älskar hösten. Färsk potatis. Färsk morot. Nyskördade purjolökar. Saftiga tomater. osv. osv. Älskar att inte behöva traska till affären utan bara tillaga mat utav det som finns här hemma. Idag till exempel, tillagades middagen på jävre-potatis och morot samt pappas egenfångade fisk. Till det serverades en vitlökscreme fraiche med persilja (ber om ursäkt, men soppor gör sig sällan bra på bild). Samt nybakt bröd.



  

I våras råkades min cykel (för första gången på 3år) få punka. Till min förskräckelse tog det också flera dagar (kändes som veckor) att laga. Detta pga min okunnighet och icke försiktighet. Nu. Ett halvår senare är det dags igen. Imorse när jag kom till förrådet och skulle plocka ut den, stod den där och bara flinade åt mig. Min cykel, det är nog den ägodel jag flitigast använder här i umeå. Den är med mig sommar som vinter. Den kan till och med ge mig glädje och choklad när den fått stå någon annan till tjänst. Nä, är väl bara att ta tag i det.. 

 

En fantastisk helg.

Fredagstacos och bowling med Sara och Ove. Vitchokladssås och fruktsallad på det.

 

Jobb på secondhanden på lördag och nyöppning av butiken. 60-70 personer i kö innan portarna öppnats och sedan rusade de bara in. Till min besvikelse var lampan jag spanat in det första som försvann. Sedan rullade det på. Vid stängning var både kropp och knopp tungt. Lördagskvällen avslutades dock på bästa sätt. Mat och spel hos några goa vänner.  

 

 

Har fått tillbringa såå mycket tid med denna kille de senaste dagarna att det slår vårt rekord i att vara med varandra i sträck, sedan vi började träffas och blev tillsammans. Att vara med varandra i 10 dagar kanske inte är något problem om man annars skulle bo i samma stad. Men nu gör vi ju inte det, inte än i alla fall. Lycklig, det är vad jag är.


  

Från mig till mig själv. En resa till Rom. I början på december bär det av. Strosa runt och kolla på en massa sevärdheter, äta god mat och kanske lite shopping. Blir nog inga problem att fylla dessa få dagar med aktiviteter. Särskilt inte i en stad som Rom. Som jag längtar! 

Spenderade några dagar hemma i norrbotten förra veckan. Och mellan spikrensning, sjukhusbesök, kalas och besök hos frissan hann jag använda kameran lite. Det har inte hänt ofta den senaste tiden. Men lika befriande varje gång. Avslappnande. Skulle vilja att jag tog mig tid att fota oftare. Som terapi.



 

Åh snart är det inte vi längre. På lördag drar hon vidare. Camilla alltså. Till en stad i sydväst. Som vi kommer sakna henne. Kollektivet kommer inte vara desamma. Vi tröstar oss med att vi kan ju alltid hälsa på varandra. Och igår föreviga vi oss med en fotosession. 

Tre år. Snart tre och ett halvt. Umeå har för mig blivit mitt hem. Det tog ett tag men det var inte alls svårt att förälska sig i staden. Nu kanske det är den sista tid jag har kvar här. Alla vänner jag träffat. Allt jag har engagerat mig i. Alla fina utflyktsmål. Studentlivet. Ja det finns saker jag lämnar kvar. Annat som jag föralltid kommer ha med mig! Denna hösten är och kommer fortsätta vara fylld med känslor. Känslor av alla möjliga slag..

Det har alltid varit min favoritblomma. Smal och bräckling stjälk men ändå så stark. Kraftiga hjärtformade blad i kluster eller ensamma. De ljusa gröna färgerna som möter de mörkare partierna. "Hjärtan på tråd", så fint som den heter.    

Från samma rot växer de fram. En eller flera stjälkar. Fulla med hjärtan. Så är det i mitt liv också. Ifrån mina rötter växer flera stjälkar som fyllts och fortfarande fylls med hjärtan. Hjärtan som för mig är min familj och släkt. Blomman växer och fylls med hjärtan i alla storlekar och nyanser.
Man kan inte annat än älska den.

  

Jag har förståelse för det svåra i professionen. Symtom som kan förstås som ett problem men vara orsaken av något annat. Jag har också förståelse för att felbedömningar kan göras. Men i sådana fall bör inte patienten stå för misstaget. Det ska läkaren eller den bedömande sjuksköterskan göra. Men hur jag än vänder och vrider på det så är det patienten som hur som helst kommer att få lida. En felbedömning skadar/påverkar (i de mindre fallen) inte läkaren. Problematiken, symtomen och sjukdomen får patienten fortsätta dras med.

 

Jag som patient ställer mig under sjuksköterskornas och läkarnas makt. En makt som består av kunskap jag själv inte besitter. Efter sjuksköterskors ordinationer följer jag som vårdtagare dess rekomendationer. I hopp om att göra det rätta. I hopp om att bli av med min problematik. Efter den ordinerade kuren besöks en (ny) sjuksköterska som avfärdar den tagna kuren. Detta som om jag vore dum i huvudet som ens kom på tanken att följa den tidigare sjuksköterskans rekommendationer. Jag känner mig inte sedd. Inte heller tagen på allvar. Ett nytt besök på apoteket. Ytterligare några hundralappar fattigare. Och ett nytt hopp om en lösning. Jag känner mig liten.

 

Passar på att ta vara på de fina höstdagarna ute i naturen. I lördags blev det kajakpaddling längst umeälven. Trots att min erfarenhet är lika med noll gick det som på räls. Enligt mig själv. Om paddeltagen var godkända måste dock någon annan bedöma. I med- och motvind tog vi oss i alla falll fram och tillbaka. Sjukt härligt men jobbigt.

Putter. Driver. Och utkast. Några nya termer som jag lärde mig då jag i söndags för första gången provade discgolf. Kombinationen av fint väder, härliga människor och ett skönt speltempo gjorde nog att jag fick mersmak för den där sporten. Vann gjorde jag inte..

Imorgon börjar absolut sista terminen på socionomprogrammet. Sjukt taggad. Har redan hunnit vara i Umeå en vecka och har då laddat upp med att umgås med härliga människor, pysslat på här hemma och vistats i naturen.

 

 

För en vecka sedan satt vi på tåget. Påväg söderut. Alltså från Abisko mot Luleå. Vi hade då precis avslutat sommarens fjällvandring. Strålande sol. Enorma berg och dalar. Insikt om vilket vackert land vi lever i. Ett fantastisk trevligt sällskap. Ömma fötter och ryggar. Men det blir ju inte bara som man tänkt sig. Stormiga dagar med duggregn. Förvirring i dimman på 1228 möh. Och nakna män i bastun. 

Hemma efter en fantastisk semestertripp i Norge. 150 mil i bil hann vi avverka. Dessutom fiska, vandra och äta gomat.